10 år efter WTC

Mycket har handlat om 10-års minnet av terrorattacken mot World Trade Center den senaste veckan. Många känslor väcks till liv. Att återigen se de stackars människorna skräckslagna hänga ut genom fönstren ovanför de söndertrasade våningsplanen känns ångestladdat och samtidigt overkligt. Jag, som så många andra, kom ihåg exakt var jag var och vad jag gjorde när jag fick beskedet om vad som hade hänt, även om jag då inte förstod omfattningen av katastrofen. Jag minns också att jag skulle på ett möte på kvällen med ett gäng pensionärer som ville ha ett äldreboende. Jag åkte aldrig dit och jag tror inte att jag ens meddelade att jag inte skulle komma. Ingen hörde någonsin av sig, så det är möjligt att ingen var där.

Mycket av vår världsbild vändes upp och ned den där dagen och terrorn har sedan dess varit en central fråga i hela västvärlden. Jag läste ett reportage i helgen om ett företag i World Trade Center som i princip miste alla sina anställda, över 700 personer. De som överlevde var de som försovit sig eller var borta av någon anledning. Säger en del om sårbarheten och att vi aldrig tror att det värsta kan hända. Jag träffade anställda i ett försäkringsbolag när jag var i New York för några år sedan. Företaget hade förlorat 200 av sina anställda som satt på de översta våningarna på WTC. Det hade satt djupa spår i företaget både när det gällde att bearbeta traumat bland personalen, men också hur man såg på säkerhetsfrågorna idag. Även för ett försäkringsbolag fanns inte det värsta scenariot med i riskanalysen innan terrorattacken. Idag är man spridda på kontor runt om i staden för att minska sårbarheten.

Annars kan man väl i vår Svenska ankdamm konstatera att ansvarig minister för sociala frågor gjort en ganska dålig riskanalys när det gäller svallvågorna efter hennes beslut att inte ersätta de misshandlade och förnedrade barnhemsbarnen. En offentlig ursäkt framstår mer som en repris på en annan ministers ”we shall overcome” sång i Rinkeby för många år sedan. Om man ger sig in i en så komplicerad fråga som misshandlade och våldtagna barnhemsbarn, så måste man nog vara beredd på att både betala ut symboliska ersättningar som offentliga ursäkter från statens sida. Även om rättsläget är osäkert. Den riskanalysen borde ha gjorts redan innan man gjorde första utspelet.

Boby Ulf